Vänster-högerklyfta om den personliga integriteten?

Den 17 mars hölls en omröstning i EU-parlamentet om en resolution där parlamentet bland annat önskar att Kommissionen inför en digitalskatt i EU så att multinationella IT-företag bär sina egna kostnader gällande den tillsyn som behövs för att kontrollera deras verksamhet. Detta då medborgarna i de länder som omfattas av de integritetslagar som bland annat GDPR har fått en större kunskap om sina rättigheter och börjat anmäla överträdelser mot den personliga integriteten. Det är så många fall som anmäls att de nationella myndigheterna inte klarar av att följa upp alla fall, och budgetarna behöver därmed ökas.

En majoritet i parlamentet röstade för resolutionen, och alla svenska parlamentariker var lojala med sina partigrupper. Det innebär att Moderaterna och Kristdemokraterna (EPP) samt SD (ECR) röstade mot förslaget, medan övriga svenska parlamentarikerna röstade för resolutionen.

Med en post som rekommendationen om digital skatt är det inte konstigt att var sig EPP eller ECR motsätter sig resolutionen, men det vore välkommet att se mer stöd till de nationella dataskyddsmyndigheterna från parlamentarikerna, personlig integritet kan inte förändras till en höger/vänster-fråga.

Värt att notera är att både de portugisiska och polska EPP-medlemmarna gick mot riktlinjerna från partigruppen och röstade för resolutionen.

Konflikten mellan USA och Kina hotar Tysklands mobilnät

Den upptrappade konflikten mellan USA och Kina genom Huawei har konsekvenser för europeiska mobilnät.

I och med ytterligare amerikanska sanktioner mot Huawei så störs de globala distributionskedjorna som vi numera är beroende av för våra högteknologiska produkter. Sanktionerna riskerar att hindra Huawei från att få tillgång till delar som tillverkas av amerikanska företag eller i länder som följer USA i sanktionerna mot Huawei.

Det här har potentiellt stora konsekvenser för Tyskland, då över hälften av landets mobilnät är konstruerat av Huawei. Om företaget inte har tillgång till delar så kommer det påverka Tysklands utbyggnad av 5G. Givet att konflikten inte blir löst innan Huaweis lager tar slut, så kan det ha stora ekonomiska konsekvenser.

Europa har länge legat efter både USA och Kina vad gäller tillväxten hos IT-företag, vilket lett till ett beroende av länder utanför EU för tillgång till IT till privatpersoner och stater inom unionen.

Det ligger en tung börda hos Margrethe Vestager, kommissionären för det nya digitala Europa, att rusta EU för en framtid där vi som union förhoppningsvis är mindre beroende av utomstående företag. Europeiska företag behöver profilera sig bättre och använda sin kompetens för att tillverka produkter som kan tävla mot Huawei, Apple och Samsung, om Europa ska vara relevanta en digital värld.

Europaparlamentets partigrupper

Hur fungerar egentligen grupperna i den folkvalda överstatliga delen av EU?

Europaparlamentet är den tredje delen av EU:s beslutsfattande organ, tillsammans med Kommissionen och Rådet. Var femte år får medborgarna i EU rösta in sina nationella kandidater i parlamentet, men vad händer sen egentligen? Med tanke på Sveriges ringa befolkning så får vi få platser i parlamentet. Sverige har 21 parlamentariker, att jämföra med Tysklands 96, och Maltas 6.

Parlamentets roll är att förhandla och besluta om de förslag som Kommissionen tar fram. Europaparlamentet tillsammans med Rådet har medbeslutanderätt gällande nya lagar, och lagar som inte accepteras av en av de två kan inte gå igenom. Förfarandet innebär att lagstiftning måste passare folkvalda både på överstatlig nivå, alltså Europaparlamentariker, och på nationell nivå, det vill säga regeringarna som sitter i Rådet.

Det här innebär att medborgarna i varje EU-land har två led av representanter vid varje lagförslag som kommissionen lägger fram. Men det skiljer sig en del i hur de två representerar sina väljare. Medlemmarna i rådet representerar sin regering, medan parlamentarikerna representerar dels sitt eget parti, dels sin partigrupp. Parlamentarikerna är inte tvungna att rösta med sin partigrupp, men att rösta emot sin grupp för många gånger kan leda till konflikter. Det finns just nu sju partigrupper i Parlamentet, och ett antal partigruppslösa parlamentariker.

De parlamentariker som inte är medlemmar i någon partigrupp är det av olika anledningar. Det öppet nynazistiska grekiska partiet Gyllene Gryning har än så länge inte varit välkommet i någon partigrupp, som ett exempel då ett parti står för långt ifrån någon partigrupp. Det kan även vara av andra anledningar, det satiriska tyska partiet Die PARTEI, gick till val på sloganen För Europa – Mot Europa för att välkomna alla väljare, och fick på det viset två mandat, genom 900,000 tyska röster. Den svårbeskrivna italienska 5-stjärnerörelsen har inte heller någon partigrupp, då de försökte byta från Nigel Farages partigrupp EFDD till den liberala grupp ALDE. Då medlemmarna i EFDD bestod av Alternativ für Deutschland, Brexit-partiet, och andra partier som förespråkade att deras länder ska lämna EU ändrade sig ALDE i sista stund och släppte inte in partiet i sin grupp. Sedan dess är 5-stjärnerörelsen utan partigrupp i parlamentet.

Att vara utanför en partigrupp innebär i princip att vara utan representation i Parlamentet. Det blir mycket svårare att få plats i de olika utskotten, att få talartid och de partigruppslösa får inte den finansiering från Parlamentet som partigrupperna får, pengar som används för att anställa personal för parlamentarikerna. De får istället ta pengarna ur egen ficka, eller från partikassan.

Det 9e Parlamentet som valdes under 2019 består av följande partigrupper:

EPP (Europeiska folkpartiets grupp): EPP är framförallt en konservativ och kristdemokratisk grupp, och grundades redan 1953. EPP är den största partigruppen i Parlamentet. Ledaren för gruppen är Manfred Weber, som egentligen borde lett Kommissionen, då han var spitzenkandidat för EPP inför valet 2019. Svenska medlemmar i gruppen är Moderaterna och Kristdemokraterna.

S&D (Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet): S&D är en samlingsgrupp för de europeiska Socialdemokraterna. Även S&D grundades 1953. S&D är den näst största partigruppen i Parlamentet. Det enda svenska partiet i gruppen är Socialdemokraterna.

Renew (Renew Europe): Renew Europe är en ny grupp, som bildades främst av den gamla partigruppen ALDE, Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Renew är den tredje största gruppen i Parlamentet. Gruppen bildades genom att Emmanuel Macrons En Marche och ALDE gick samman till en gemensam partigrupp innan EP-valet 2019. Svenska Centerpartiet och Liberalerna är medlemmar i Renew.

IDG (Identitet och Demokrati): IDG är en ny partigrupp som bildades med valet 2019. IDG är den fjärde största partigruppen. Gruppen samlar partier som motsätter sig europeisk integration eller förespråkar att medlemsstaten lämnar EU, och partier som är höger om de konservativa partierna i EPP. Bland partierna märks belgiska Vlaams Belang, finska Sannfinländarna, franska Rassamblement National (f.d. Front National), italienska Lega Nord och tyska Alternativ für Deutschland. Gruppen har inga svenska medlemmar.

Greens-EFA (De gröna/Europeiska fria alliansen): Greens/EFA har en politik som är inriktad på miljöpolitik och regional politik genom partiet EFA. Greens EFA bildades genom en sammanslagning av De gröna och Europeiska fria alliansen efter valet 1999. De är den femte största partigruppen, och enda svenska partiet i gruppen är Miljöpartiet.

ECR (Europeiska konservativa och reformister): ECR är en konservativ/ekonomiskt liberal partigrupp. ECR är den sjätte största gruppen. ECR samlar främst de partier som ser skeptiskt på EU-samarbetet, men inte är så öppet EU-kritiska som partierna i IDG, eller av någon annan anledning inte vill samarbeta med dem. Sverigedemokraterna är den enda svenska representanten i ECR.

GUE/NGL Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster: GUE/NGL har en tydlig vänsterpolitik. Gruppen bildades 1995, efter ett antal tidigare splittringar. Det är den minsta gruppen i parlamentet, med 10 medlemmar mer än de partigruppslösa.

EU kan inte stå vid sidlinjerna när grannskapet förändras

Situationen i Belarus och Ukraina visar med all önskvärd tydlighet att varken partnerskapsavtal eller normativ maktutövning är tillräckligt för att skapa förändring ens i grannländerna.

Lukasjenko har inte visat något intresse av att föra in Belarus i EU, och EU har inte heller visat något intresse för att införliva diktaturen Belarus i unionen. Avsaknaden av morötter för Belarus och avsaknaden av piskor från EU:s sida sedan sanktionerna togs bort 2015 har gjort att EU:s inflytande i Belarus har minskat till i det närmaste ingenting.

Istället har Belarus kunnat vända sig till Ryssland och Putin, och därigenom stärkt Rysslands intressen i nationen. Belarus är särskilt viktigt för Ryssland då flera pipelines för olja och gas går genom landet. Men relationen med Ryssland har inte varit utan störningar, särskilt vad det gäller energipolitiken. 2004 slutade Gazprom sälja gas till Belarus, vilket ledde till att gasleveranser till Polen stoppades eller minskade. 2007 var det en ny energikris, då Druzhbapipelinen blev avstängd, återigen på grund av att Belarus drog olja ur rören som de inte hade betalt för.

Belarus har haft ansträngde relationer med både Ryssland och EU, men det är bara Ryssland som har militära övningar vid Vitrysslands gräns. Om EU ska nå den ställning som demokratins förkämpe som unionen föreställer sig att den har, så behöver EU agera i grannskapet, och således och i Vitryssland. Normativ kraft är uppenbarligen inte kraftfullt nog, och EU behöver hitta ett nytt sätt att agera i grannskapet. Det är inte rimligt att vi har ett krig i Europa, med ett annat på horisonten, om Putin bestämmer sig för att skicka ”hjälp” för att stabilisera situationen i Belarus. EU behöver ta en mer aktiv och kraftfull roll om unionen ska behålla sin relevans, särskilt när Ryssland ökar sin makt i området varje år. Europeiska grannskapspolitiken behöver byggas om från grunden, för att få ett avtal som är fokuserat på vad unionen vill uppnå, istället för att som nu ha alldeles för många reformmål. Ska EU kunna påverka, så kommer det vara effektivare att göra det på att fåtal områden i taget.

Vänsterparlamentariker har mer inflytande på sociala medier

BCW och VoteWatch Europe har släppt en rapport om Europaparlamentarikernas inflytande i politiken och på sociala medier.

Analysens politiska dimension undersöker hur lätt en MEP har för att vinna röster och få ledarpositioner, och den sociala delen undersöker hur bra en MEP är på att nå bred publik och skapa opinion och konversation i politiska frågor.

Mitten-högerblocket genom renew europe där Liberalerna och Centern ingår, och EPP där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår har störst politiskt inflytande, följt av den socialdemokratiska gruppen S&D. Det är alltså de stora, etablerade partigrupperna som föga förvånande dominerar i det traditionella politiska arbetet.

I det sociala inflytandet är det istället de mindre vänsterpartierna i GUE/NGL där vänsterpartiet ingår som ligger högst, följt av Greens/EFA med miljöpartiet, och först därefter kommer renew europe. Först på en fjärdeplats i socialt inflytande kommer ECR, Sverigedemokraternas partigrupp i Europaparlamentet.

Analysen har även sammanställt det politiska inflytandet på landsnivå. Sverige ligger i botten gällande det politiska inflytandet över den ekonomiska politiken. Det skulle kunna förklaras med att Sverige inte är med i euron, men andra länder som inte är med, till exempel Rumänien, ligger bland de med mest politiskt inflytande över ekonomiska frågor. Det är snarare så att de som är med i den frugala fyran har lågt inflytande.

Sverige har även ett litet fotavtryck när det gäller att forma EU:s digitala politik. De enda områden som tas upp i analysen där svenska parlamentariker har märkbar påverkan är inom utrikespolitiken och miljöpolitiken.

Svenska parlamentariker och inrikespolitiker behöver ta EU mer seriöst om vi inte ska bli förbisprungna av de andra medlemsstaterna i inflytande.

https://insight.bcw-global.com/influence-index/

Vetokrav i flyktingfrågan

I början av september kom domen i ett uppmärksammat mål i Europadomstolen. Det
behandlade ett klagomål från Ungern och Slovakien, som inte tyckte att förhandlingarna mellan medlemsstaternas migrationsministrar hade gått rätt till. Istället för att ta i beaktning att vissa medlemsländer var emot förslaget, så togs beslutet med så kallad kvalificerad majoritet. Ungern och Slovakien ville att beslutet skulle tas enhälligt. Kvalificerad majoritet är ett vanligt sätt att ta beslut när medlemsländernas ministrar möts, men kan ses som en problematisk form av beslutstagande. Problematiken ligger i att det enskilda medlemslandet ger upp en del av sin självständighet när det inte finns ett veto att tillgå. Det räcker inte att en medlemsstat lägger in sin nejröst för att förslaget skall fällas. Men det räcker inte heller att hälften av medlemsstaterna röstar för ett förslag och alla länder har inte lika många röster.

Den kvalificerade majoritetsröstningen är byggd på att alla medlemsstater i EU får ett antal röster, vilket är baserat på hur många invånare som bor i landet. Det här innebär att stora länder med många invånare har många röster. Alltså har Tyskland och Frankrike, med sina 82 respektive 67 miljoner invånare fler röster än Sverige med sin 10 miljoner och väldigt många fler än Malta, som endast har en halv miljon invånare.
Det här systemet innebär ändå inte att Frankrike och Tyskland bara kan köra över de andra medlemsländerna i olika frågor. Det är nämligen så att minst 55% eller 15 stycken av medlemsländerna måste rösta för och de här länderna måste representera minst 65% eller ungefär 310 miljoner av befolkningen. Skall ett förslag blockeras, så skall detta göras av minst 4 medlemsstater, som kan få ihop 35% eller 178 miljoner av EU:s befolkning. Det här innebär att de stora medlemmarna inte kan rösta ner förslag själva, utan behöver ha stöd av andra medlemmar.

Anledningen till att EU använder kvalificerad majoritet i många av sina beslut är att det är mycket lättare att få igenom nya lagar och regler om ingen av medlemsstaterna kan blockera ett beslut själva. Skulle det vara en möjlighet för alla medlemmar att blockera alla beslut skulle det vara som att ha 28 personer med var sin röst som skulle besluta var sällskapet skall äta middag någonstans. Alla har sina egna preferenser och ingen kan enas, så det slutar med att alla går till olika ställen. Med kvalificerad majoritet finns det ett annat förhandlingsutrymme, så det kan sluta med att någon hamnar på ett ställe som inte har några rätter som tilltalar dem, men de flesta kan hitta något gott på menyn.

Läs mer:
Council of the European Union http://www.consilium.europa.eu/en/council-eu/votingsystem/qualified-majority/